Jag som äger Leia heter Samira och är en 28 årig tjej som bor med min pojkvän David lever tillsammans med cocker spanieltiken Leia i en liten trea på Skallberget i Västerås.

2005 skulle jag och min pojkvän (båda då långtidsarbetslösa) blivit Leias fodervärdar men tyvärr gick det inte mer än drygt en vecka innan problemen kom. Arbetsförmedlingen satt ut oss på praktik på samma företag och där funkade det inte med valp (allergisk chef). Jag var så uppstressad att jag grät och hade stark ångest, allting var så fel, det kändes som vi aldrig borde skaffat hund. Vad hade vi gett oss in på? Det slutade med att vi fick lämna tillbaka henne till Henrik. Vi grät och kände oss som världens elakaste människor. Det var en jättejobbig tid och vi hade dåligt samvete lång tid efteråt.

Tiden gick och ungefär ett år senare visade det sig att det inte funkade i hennes nya hem, Leia var uppstressad och funkade inte med deras andra hundar. Henrik tog tillbaka henne och frågade oss om vi var helt säkra på att vi inte var intresserade av henne. För oss funkade det desto bättre denna gång då båda hade nya arbetsplatser som båda var hundvänliga(!). Det kändes ledsamt att allt blivit så ”fel” p.g.a oss men helt otroligt att vi fick en andra chans….att vi äntligen fick släppa tanken att vi lämnade henne och istället vara med Leia 100%.

Leia kom till oss för andra gången den 6 oktober 2006, den här gången släpper vi dig aldrig gumman!

Under året när vi inte hade Leia var vi ofta hundvakt åt Henriks hundar, vilket var otroligt kul och lärorikt för oss! Vi fick också lära oss ett och annat under sommaren om handling då vi fick öva med Kylie och Bruno! Vid tre tillfällen har jag också fått hänga med på utställningar vilket gjort mig lite sugen på att testa själv (nervöst dock!). Under 2007 har vi ställt ut Leia 4 grr och under 2008 har vi ställt ut henne 3 gånger. Det roligaste som finns just nu är agility, även utmärkt motion till både hund och ägare :)

På mitt arbete 2006-2007 var Leia ofta med på jobbet. Vi cyklade dit och cyklade hem och Leia var härligt slut (precis som jag) när vi väl kom hem. Under 2009 klarade vi anlagsprovet i viltspår och var även med i DM i viltspår så nu har vi ännu ett kul intresse. Jag älskar att jobba med min hund och har henne gärna med mig dygnet runt om det är möjligt. Jag har inte fått bort alla hennes egenheter men på något sätt är det okej ändå….livet är inte roligt om det är perfekt! Man måste ha något att jobba på också.

Ett stort tack till Leias uppfödare Henrik Johansson som visat stort tålamod och förståelse och som hjälpte göra denna tråkiga situation till något positivt och tack vare hans hundar har vi lärt oss så mycket och vore det inte för er alla skulle vi nog inte ha hund idag!